Dag 9 – Hemresan

Denna morgon var jag svårväckt. Felix hade redan duschat när han väckte mig. Jag duschade och packade det sista innan vi gick ner till Metro diner igen.

Idag tog jag French toast med bacon. Efter frukost gick vi hem och utrymde våra rum. 

Jag tog farväl av min favorit ur frontdeskpersonalen.

Hon har varit så färgglad och underbart trevlig hela tiden. Vi låste in våra väskor en stund i receptionen och gick och satte oss lite i en park och tittade på folk.

Det fanns en uppstammad flätad hibiskus i parken också. Jag köpte capuccino på vår hörnbutik och en bagel med scallion creme-cheese på bageriet Absolute Bagel som ligger intill.

Klockan 12 åkte vi tunnelbana till Howard beach och sedan air-train in till terminal 4.

Vi tog med lite matsäck till flygplatsen eftersom det skulle bli en lång dag där. Det skulle ta lång tid innan vi ens kunde checka in vårt bagage. Vårt flyg skulle avgå kl 21 och ingen av oss hade lust att ta en sista tur på stan med överhängande risk för regn.

Vi käkade våra bagels och jag satt mig med datorn och gjorde iordning två blogginlägg och publicerade dessa. Det kändes väldigt bra att få ut dessa inlägg som bara legat och väntat på slutredigering och publicering.

Här sitter gänget och bara fördriver tiden.

Felix och jag tog en promenad för att utforska omgivningarna lite. Vi gick ut en stund och hittade denna fina skylt.

Här blir jag skamligt påkommen när jag låtsas göra mina behov.

På tal om urin.

Detta är en liten företeelse som ni kvinnor sällan ser. 

Eftersom vi män är så dumma och kissar bredvid med flit, har man här försökt lura oss att pricka en fluga med strålen. Flugan är målad på porslinet. Trots att det var frestande att kissa överallt på väggar, tak och golv så gjorde jag inte det tack vare flugan. Jag prickade den direkt och önskade att jag hade haft någon att visa upp min träffsäkerhet för. Sedan kissade jag och kissade ännu mer för att kissa ihjäl flugjäveln men den gäckade mig och satt kvar. Tricket att få männen att kissa rätt funkade uppenbarligen.

På flygplatsen fick jag problem med mitt högra knä. Det är ett problem jag haft förut. Jag upplever att det "låser sig" och när jag anstränger det så smärtar det så fruktansvärt att jag nästan rasar ihop. Det hugger till i knät och min omedelbara reflex är att sluta stödja på benet. Momentant. Det innebär att jag ramlar eller nästan ramlar. Jag fick gå långa sträckor med Felix som stöd och jag var inne på att försöka få tag på en rullstol eftersom jag inte visste hur långt de var till gaten. 

Jag kände mig jättelöjlig när det hände. Jag skrek till av smärta och började plötsligt halta. Lite som Basil i Fawelty towers när han har slut på utvägar och lögner i sina resonemang och tar till sin gamla krigsskada i benet. Det hände många gånger på JFK denna dag. Det var ju tur att det inte hände på JFK förra gången jag var där. Första dagen under vistelsen. De kommande dagarna behöver jag ju inte gå så mycket här hemma.

Innan vi gick ombord tog jag en sömntablett. Jag kände att jag verkligen behövde sova på hemresan eftersom jag aldrig lyckas med det annars. 

Efter en stund tog jag också en alvedon. Smärtan i knät ville inte ge sig när jag satt ihopvikt i trånga flygstolar. Men jag somnade inte. Jag var vaken i två timmar innan jag tog en sömntablett till. Men då blev jag helt utslagen. Jag tvärsomnade och flygvärdinnan höll på att inte få liv i mig när vi skulle landa. Jag hade sovit över mat och allt så de andra hade lagt undan åt mig.

När vi kom till Zürich fortsatte problemet med knät och min uppgift blev att sitta still och vakta väskor. Det gjorde jag och satt och somnade hela tiden. När vi klev ombord på nästa plan var det svårt att gå igen. Jag satt och somnade flera gånger på den flygresan också.

Väl framme på Gardemoen gick allt smidigt. Väskorna kom snabbt och vi hittade direkt till den transferbuss som skulle ta oss till parkeringen men knät fick mig att skrika till så hela transferbussens resenärer vände sig..

Här står vi på norsk mark innan hemresan med bil genom värmlandsskogarna. Innanför svenska gränsen åt vi korv på en Cirkel-K-mack innan vi fortsatte hemåt. kl 23:30 var jag hemma. Resan tog alltså nästan 36 timmar från dörr till dörr.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att packa upp vindspelen och hänga ut dem på altanen. De lät så underbart jag hade föreställt mig att de skulle låta. Nu återstår att trimma in placeringen så de pinglar lagom mycket.

Trots att jag inte varit ensam så mycket denna resa så har jag tänkt en del. Jag började beskriva tankarna i ett tidigare inlägg där jag förklarade att jag älskar mötet med människor i den här staden. Att jag vill prata en stund med alla och att jag är genuint intresserad. Det händer mig så sällan här i Sverige. Det tål att tänka vidare på. 

Om det är något jag längtat efter denna resa så är det att få vara ensam med mina tankar.

Det var jätteroligt att ha med Felix igen också. Han har klarat sig själv på Manhattan och tagit lite ansvar för de andra när inte jag varit med som den mest kunniga i den lilla turistskaran.

Tack för denna gång! Vem vet... Jag kanske åker dit igen.

Ca 17 000 steg på två dagar.